Pirriga Umeå.
Så här års har jag en väldig längtan efter Umeå. Hur kan det komma sig när min älskling inte bor där längre? Han bor ju här hemma hos mig.
Men det är nåt speciellt med Umeå. S bodde ju där under två år och det är klart att Umeå då blev nåt speciellt.
En slags mystisk, romantisk spännande känsla. Att han bodde där och hade nya vänner som inte jag riktigt kände eller visste vilka han pratade om. Jag visste ju inget egentligen. Han kunde ju faktiskt göra precis vad han ville utan att jag skulle få veta det. Därför försökte jag vara mitt bästa, snyggaste och snällaste jag när jag var och hälsade på honom. Den perfekta flikckvännen lixom. Just för att han inte skulle titta sig om efter någon annan flicka. Jag tror jag lyckades med den taktiken faktiskt. Eller, iallfall om man får tro honom. Men han är ju också en väldigt trogen person. Han hatar otrohet mest av allt...och djurplågeri.
Att jag får en längtan till Umeå är kanske att få känna det där lite pirriga. I vardagen här hemma blir det ju lätt bara som vanligt lite slentrian. Fast vi är ju väldigt kära ivarandra ändå. Men ibland vill man känna det där pirret och det gjorde man när man skulle åka till honom.
Man packade alldeles för mycket kläder kvällen innan man skulle åka, klev upp 4 på morgonen för att hoppa in i taxin kvart i 5 så man inte missar tåget till Arlanda som går kl 05.08. Ca 07.45 kliva av tåget på Arlanda och gå till incheckningen och till gaten för att flyga i 55 minuter till lilla Umeå. Jag var vid den här tiden på resan väldigt trött så jag somnade nästan alltid innan planet hade lyft för att sedan vakna till av nån flygvärdinna som frågar om jag vill ha något från fikavagnen. Herregud, de hann knappast ut med vagnarna i gången förräns det var dags att landa igen. Fatta att det tar ca 10-12 timmar att åka bil till Umeå från Linköping men med ett flygplan tar det ca 55 minuter.
Så fick man pallra sig ut ur flyget och ut i kyyyyylan, för i Umeå är det kallt på vintern. Inte som här i varma Linköping.
Glömmer inte första gången jag kom till Umeå och S skulle möta mig på flygplatsen. För då visste jag ju inte nåt om Umeå än. Nu hittar jag riktigt bra där. Men då, första gången, var jag så pirrig i magen. Vi hade inte setts på lite mer än en månad och han var så fin när han kom där emot mig. Min fina!
Men nu är han hemma igen efter 2 år. Eller han har ju varit hemma mer än ett halv år nu. Men fatta vad fort 2 år går.
Minns den dagen han flyttade och hur det kändes som en evighet tills han skulle flytta hem igen. Men allt gick så bra. Vi sa till varandra att "klarar vi detta så klarar vi allt".
Puss puss min S!
Men det är nåt speciellt med Umeå. S bodde ju där under två år och det är klart att Umeå då blev nåt speciellt.
En slags mystisk, romantisk spännande känsla. Att han bodde där och hade nya vänner som inte jag riktigt kände eller visste vilka han pratade om. Jag visste ju inget egentligen. Han kunde ju faktiskt göra precis vad han ville utan att jag skulle få veta det. Därför försökte jag vara mitt bästa, snyggaste och snällaste jag när jag var och hälsade på honom. Den perfekta flikckvännen lixom. Just för att han inte skulle titta sig om efter någon annan flicka. Jag tror jag lyckades med den taktiken faktiskt. Eller, iallfall om man får tro honom. Men han är ju också en väldigt trogen person. Han hatar otrohet mest av allt...och djurplågeri.
Att jag får en längtan till Umeå är kanske att få känna det där lite pirriga. I vardagen här hemma blir det ju lätt bara som vanligt lite slentrian. Fast vi är ju väldigt kära ivarandra ändå. Men ibland vill man känna det där pirret och det gjorde man när man skulle åka till honom.
Man packade alldeles för mycket kläder kvällen innan man skulle åka, klev upp 4 på morgonen för att hoppa in i taxin kvart i 5 så man inte missar tåget till Arlanda som går kl 05.08. Ca 07.45 kliva av tåget på Arlanda och gå till incheckningen och till gaten för att flyga i 55 minuter till lilla Umeå. Jag var vid den här tiden på resan väldigt trött så jag somnade nästan alltid innan planet hade lyft för att sedan vakna till av nån flygvärdinna som frågar om jag vill ha något från fikavagnen. Herregud, de hann knappast ut med vagnarna i gången förräns det var dags att landa igen. Fatta att det tar ca 10-12 timmar att åka bil till Umeå från Linköping men med ett flygplan tar det ca 55 minuter.
Så fick man pallra sig ut ur flyget och ut i kyyyyylan, för i Umeå är det kallt på vintern. Inte som här i varma Linköping.
Glömmer inte första gången jag kom till Umeå och S skulle möta mig på flygplatsen. För då visste jag ju inte nåt om Umeå än. Nu hittar jag riktigt bra där. Men då, första gången, var jag så pirrig i magen. Vi hade inte setts på lite mer än en månad och han var så fin när han kom där emot mig. Min fina!
Men nu är han hemma igen efter 2 år. Eller han har ju varit hemma mer än ett halv år nu. Men fatta vad fort 2 år går.
Minns den dagen han flyttade och hur det kändes som en evighet tills han skulle flytta hem igen. Men allt gick så bra. Vi sa till varandra att "klarar vi detta så klarar vi allt".
Puss puss min S!
Kommentarer
Trackback